Hot och våld i arbetsmiljön – ett kunskapsområdes utveckling

Krönika av Stefan Sandström

Min bok Hot och våld i vård, omsorg och socialt arbete kom ut i april 2007 och handlar, som titeln berättar, om våld och hot i arbetslivet. Boken är ett bidrag till ett alldeles nytt kunskapsområde, som tidigare bara fördes vidare som erfarenhet från en medarbetare till en annan. När jag 1996 först skrev om hot och våld i arbetslivet var det faktiskt den andra boken i världen som behandlade ämnet. Endast dansken Berliner hade med knapp nöd hunnit före.

Nu, elva år senare, har jag så pass mycket nytt att meddela att det var dags för bok nummer två. Under dessa 11 år är det mycket som har hänt, och inte minst har flera andra författare har lämnat sina bidrag.

Problemet hot och våld

Upplevelsen av att våld och hot i arbetsmiljön är ett problem tycks vara någonting som är ganska unikt för Skandinavien. I resten av världen förefaller man att se på våldet i arbetsmiljön ungefär som man ser på väderleken: Ibland är det solksken och ibland är det regn. Man tycker alltså inte att det är så mycket att göra åt saken.

För min del har detta inneburit att jag mest har kommit att arbeta med utbildningar om hot och våld inom Norden och, naturligtvis, allra mest i Sverige. Någon gång har det blivit avstickare till Paris och Rom och under våren ska jag även prata för sjukhuspersonal i Prag. Men på det hela taget är det i Skandinavien som man uppfattar våldet som ett problem – och som ett lösbart problem. Vi får väl se om och när problemmedvetenheten når kontinenten i full utsträckning. Problemet förtjänar ju sannerligen att uppmärksammas om man betänker att 580 000 människor utsattes för hot eller våld i sitt arbete bara i Sverige under 2004.

Det Europeiska synsättet, alltså att sticka huvudet i sanden, var också länge det förhärskande i det svenska arbetslivet: När det ändå inte fanns någonting att göra åt saken var det ju heller ingen idé att tänka närmare på den. Men efter mordet på Olof Palme förändrades inställningen dramatiskt. Om det berodde på att statsministern mördades, eller om det bara råkade sammanfalla i tiden är svårt att säga. Det var ändå efter detta som jag fick mina första utbildningsuppdrag om hot och våld. Och dessa har därefter aldrig sinat.

Utbildningsstrategier

Tidiga utbildningsstrategier i ämnet byggde ofta på att erfaren personal lärde ut av sina kunskaper till kollegerna. Detta tog sig ofta formen av ”342 saker som är bra att tänka på”. Reglerna som lärdes ut var ofta kloka nog, men samtidigt, genom sin mångfald, helt omöjliga att hålla reda på. Dessa utbildningar var alltför oteoretiska.

Andra utbildningar gavs av psykologer och psykoterapeuter utifrån olika teoretiska utgångspunkter. De innebar ofta att man först måste lära sig en omfattande grundteori, som t.ex. kunde vara hämtad från objektrelationsteorin. Först därefter kunde förhållningssätt och metoder förklaras. Dessa utbildningar var otympliga och oekonomiska eftersom så mycket energi gick åt till sådant som inte direkt handlade om själva ämnet. De var alltför teoretiska.

Teorier om hot och våld

Det har därför varit viktigt att – i sann tvärvetenskaplig anda – utveckla en teori som utgår från själva fenomenet hot och våld, utan några teoretiska omvägar. Teorierna behövs för att kunna formulera allmängiltiga regler och förhållningssätt och för att sätta in dem i en naturlig kontext så att de blev lätta att komma ihåg. Närheten till de verkliga situationerna så som de gestaltar sig i praktiken gör det lätt för människor att känna igen människor och reaktionsmönster utifrån egna erfarenheter. På så vis kommer teorin i bästa fall att sätta ord på medarbetarnas egna erfarenheter och lyfta dem teoretiskt så att de kan generaliseras.

Naturligtvis är vi fortfarande bara i början av utvecklandet av detta kunskapsområde. Det ska bli intressant att se vad som har hänt om 25 år. Om man får leva så länge.